Igår var vi på 1-årskalas för kusin Julia. Jättefint kalas med största fikabuffén! Den första tillställningen vi var på som en liten familj. Men vilken omställning det är att åka iväg med bebis! På kalaset hann vi knappt sitta ner för en kopp kaffe innan det skulle bytas blöja, ammas, vaggas och bebiskräkas lite på både mamma och pappa.

För att ens komma iväg på kalas ska det packas skötväska och ombyten till bebis (som kom till anvädning direkt när vi kom dit, blöjläckage). Sedan ska man själv försöka göra iordning sig mellan varven. Vilket inte är det lättaste. För att inte tala om frustationen man känner över att inse att ens kropp, hud, hår, till och med ögonfransar är totalt annorlunda från hur det var innan graviditeten. Jag tappade mina ögonfransar när jag var gravid, eller de gick av, nu har jag inga ögonfransar kvar. Håret känns fett fast det är precis nytvättat och huden är torr och glansig på samma gång. Påminner lite om tonåren?

Och den nyblivna mammafiguren… Jag har faktiskt haft fördomar för mammor som önskat komma tillbaka supersnabbt efter graviditeten. Man har burit fram ett barn med sin kropp och självklart tar det tid innan den är tillbaka igen. Eller exakt likadan som innan kommer den aldrig att bli, jag har t.ex tigerränder över hela mig som jag vet aldrig kommer försvinna. Innan graviditeten hade jag bestämt mig för att inte påverkas av mitt utseendet det första året. Men när jag var gravid längtade jag så mycket att få komma ur det otympliga skalet som jag kände mig fången i. Nu är Leon här men jag har fortfarande två storlekar kvar innan jag kan känna mig som mig själv igen. Hur man påverkas över sin kropp efter en graviditet går inte att förbereda sig på. Oavsett hur man känner, så är man är ingen sämre mamma för det. Viktigast av allt är ju(såklart!) att Leon mår bra.

Så stolt över den lilla familj vi har skapat.♥

Share on Facebook
Created by: Patan77.com